torsdag 19 mars 2015

Militärt beslutsfattande och näringslivet

Militärt beslutsfattande på taktisk nivå, det vill säga det jag forskar kring, karakteriseras allt som oftast av stark tidspress, stort ansvar och varierande grad av osäkerhet kring situationen, motståndarens intentioner, osv. Detta ställer stora krav på den som fattar besluten, och inte sällan kan dessa beslut få strategiska konsekvenser, även när de fattas av chefer på grupp-, plutons- och kompaninivå. När beslut av denna typ ska fattas måste chefen inte sällan använda sig av sin intuition. Jag menar att denna intuition oftast inte är individuell, utan baserad i den närmsta gruppens lokala organisationskultur. Tillsammans bygger gruppen undermedvetet ett ramverk kring hur prioriteringar ska göras, och hur osäkerhet och stress ska hanteras. I bästa fall leder denna lokala organisationskultur till beslut som ger strategiskt önskvärda utfall, i värsta fall leder den till beslut som får katastrofala strategiska följder.

Att lärdomar kring militärt beslutsfattande i allmänhet kan tillämpas även i näringslivet är ingen direkt nyhet, det finns en uppsjö av böcker som lär ut allt från hur Sun Tzus krigskonst kan användas inom företagsvärlden till konkreta tips till VD:ar från pensionerade generaler. Jämförelsen mellan kriget och den stenhårda konkurrensen inom näringslivet har flera goda grunder: från den ständiga osäkerheten till risken att bli utplånad, om än genom konkurs snarare än en våldsam död, till det faktum att det finns en motståndare som gärna vill se det enskilda företaget misslyckas, om än genom konkurrens snarare än direkt batalj.

Följaktligen menar jag att chefer inom näringslivet har lika stor anledning som militära chefer att uppmärksamma den möjlighet, alternativt risk, som deras lägre chefer och anställda innebär. I likhet med den strategiske korpralen som det har talats så mycket om i militära kretsar, kan enskilda personer på lägsta nivå, exempelvis, ha en oerhört kraftfull inverkan rent PR-mässigt. Ett exempel på detta är de nyligen uppmärksammade fallen där personal på SOS Alarm (som är ett företag, bör man hålla i åtanke) dröjt med att skicka ambulanser till nödställda, vilket blir extra graverande eftersom samtalen är inspelade och har snappats upp av media.

Det jag hör utifrån mitt forskningsperspektiv är hur en person försöker prioritera mellan två val: skicka en ambulans, eller inte. Utan att veta detaljerna kring vilka incitament dessa personer har vågar jag ändå påstå att dessa beslut av sin natur bygger på osäkerheter och i slutändan hänger på en slags intuition förankrad i en lokal kultur, inte minst eftersom besluten måste fattas mycket snabbt, och ibland på mycket lite information. De dröjsmål som uppstått bygger på, utifrån ett mediaperspektiv, felaktiga prioriteringar. Även om det hade lett till onödiga kostnader, hade det utifrån ett strategiskt perspektiv varit bättre om personalen i det här fallen beslutat att skicka ambulanser. Hade SOS Alarm varit mer utsatt ur ett konkurrensperspektiv hade detta kunnat få mycket allvarliga följder.

Det är precis denna typ av prioriteringar min forskning handlar om: hur säkerställer man att personal och chefer på lägre nivåer gör avvägningar som gör maximal strategisk nytta för företaget, och därmed också undviker beslut som kan göra strategisk skada. Jag är övertygad om att den modell jag utarbetat för att analysera och forma lokala kulturer inom militära organisationer hade kunnat göra nytta även inom näringslivet.

För SOS Alarm hade det kunna innebära en kartläggning av vilka attityder som råder bland personal och anställda längst ner i leden: hur tänker man kring prioriteringar, vilken inställning har man till de som ringer? Hur hanterar man osäkerheter? Hur mycket tid är man villig att offra för att få mer information? Eftersom liknande incidenter inträffat flera gånger förefaller det osannolikt att det här problemet har med individer att göra, det är snarare baserat i de lokala organisationskulturerna på lägre nivå, som cheferna på SOS Alarm liksom på nästan alla andra stora företag är i princip omedvetna om.

För den som vill forma dessa lokala organisationskulturer på ett sådant sätt att man reducerar risken för oönskade beslut behöver man, enligt min forskning, utveckla lokala fokuspunkter, som vägleder personalen och cheferna i sina prioriteringar. Mer seniora chefer kan vara sådana fokuspunkter, men även regler och principer som har stark känslomässig koppling till de anställda kan fungera. För att en fokuspunkt ska fungera måste de anställda och cheferna uppleva att den är legitim, vilket innebär att det till exempel är en chef de känner stark respekt och uppskattning för, eller att det är en princip eller regel som associeras med en känsla av tillhörighet och stolthet.

För att ge ett konkret exempel så kan detta vara en stark anda av innovation och en drift att ständigt pressa gränserna för det tekniskt möjliga. Så var det bland ingenjörerna på Xerox forskningsanläggning PARC på 1970-talet. Det som det ordinarie forskningslabbet i Webster inte kunnat åstadkomma kunde uppnås när en helt ny anläggning upprättades i Palo Alto, under en karismatisk psykolog snarare än ingenjör som chef. Det var detta som fick PARC att utveckla datorsystem som var många år före sin tid, bland annat den revolutionerande datorn Alto. Denna dator, en av de första persondatorerna, hade redan 1973 ett grafiskt skrivbord snarare än bara text (det som i princip alla ser som självklart idag), mus och nätverksanslutning. Detta under en tid då datorer fortfarande oftast var enorma maskiner som upptog hela rum, anslutna till textterminaler. Eftersom Xerox var måttligt intresserat av att omvandla Alton till en gångbar kommersiell produkt blev det senare en ung Steve Jobs, som 1979 sett en av dessa märkliga maskiner under ett besök på PARC, som tog tillvara på visionen och skapade den första Macintosh-datorn. Resten är historia.

Xerox gjorde, omedvetet, helt rätt i att skapa en ny organisatorisk enhet, som fick mycket stor självständighet och kunde utveckla sin egen unika lokala kultur. De misslyckades dock helt med att dra nytta av de fantastiska strategiska beslut som fattades inom denna enhet, med ett undantag, de lyckades få ut den första laserskrivaren på marknaden. Om Xerox hade använt PARC till fullo kunde de, rent hypotetiskt, slagit undan benen för både IBM och Apple långt innan dessa etablerade sig på marknaden för persondatorer, och därmed också för Microsoft.

En stark lokal organisationskultur kan alltså inte kompensera för brister i den seniora ledningen, men ovanstående exempel är en bra illustration av vilken enorm potential som finns när dessa två kombineras mot ett gemensamt mål.

torsdag 27 november 2014

Tigerbataljonerna på östfronten

Introduktion

Den tyska Tiger-stridsvagnen torde vara ett av historiens mest välkända stridsfordon. Vad som är mindre välkänt är att under andra världskriget sattes inte mer än totalt fjorton bataljoner upp (samt ett antal mindre ad-hoc enheter). Tio av dessa bataljoner var självständiga enheter, som avsågs vara en resurs på operativ nivå (s.k. Heerestruppen). Detta upplägg innebar att de skickades runt till olika frontavsnitt där deras kompetens efterfrågades, och sedan tillfälligt underställdes lokala chefer tills dess att uppgiften var löst eller de av annan anledning flyttades igen. Av de återstående fyra bataljonerna ingick en som en permanent del av elitdivisionen Grossdeutschland, medan de resterande tre tillhörde Waffen-SS.

Jag har genomfört en fallstudie av Tigerbataljonerna utifrån mitt teoretiska ramverk, som beskrivits i tidigare inlägg, och kommer i detta inlägg att argumentera för att:

1. De självständiga bataljonerna hade en unik subkultur, som till stor del baserades på tankegods ärvt från Guderian, samt den doktrin han utformade, som fastslogs i två manualer utgivna i maj 1943

2. De självständiga bataljonerna anammade doktrinen helhjärtat, och utövade olika former av motstånd mot lokala chefer som försökte beordra dem att agera på sätt som stred mot doktrinen

3. Detta fick till följd att de självständiga bataljonerna i större utsträckning än de övriga Tiger-enheterna lyckades undvika förluster i samband med sekundära operationer, vilket medförde att de dels kunde kraftsamla inför uppgifter av större strategisk eller operativ vikt; och dels att de kunde slå ut fler fientliga stridsvagnar för varje egen förlust, genom att i högre grad än de andra Tigerförbanden välja bort att uppträda i situationer som var ofördelaktiga för Tigervagnen

4. De självständiga bataljonerna lyckades, genom en kombination av deras undvikande av onödiga förluster och deras avgörande bidrag till strategiskt och operativt viktiga operationer, uppnå en synergieffekt i form av en upprätthållen och stärkt mytbildning kring Tigern som ett näst intill oövervinnerligt vapen. Detta medförde att Tigerbataljonerna genom sin blotta närvaro kunde ha en avgörande inverkan på stridsmoralen bland de infanteriförband de samverkade med; samt att de i viss mån, återigen genom sin blotta närvaro, kunde avskräcka fientliga angrepp

Jag menar att subkulturen hos de självständiga Tigerbataljonerna var helt avgörande dels för att mytbildningen skulle upprätthållas, och dels för att dessa bataljoner lyckades uppnå de resultat de gjorde. Nedan kommer jag att anföra både kvantitativa och kvalitativa data för att styrka min tes.

Bakgrund

Jag blev tidigt särskilt intresserad av de 10 självständiga armébataljonerna, som var skapade specifikt för att fungera som organisatorisk ram för Tiger-vagnarna. Tanken var att de självständiga bataljonerna skulle vara en resurs på operativ nivå (Heerestruppen), och kunna skickas till de delar av fronten där de behövdes mest, antingen för att slå tillbaka fientliga angrepp eller för att bryta igenom fientliga försvarsställningar. Det sistnämnda i synnerhet var en krävande uppgift. Den kanske främste av de tyska pansarpionjärerna, Heinz Guderian, skrev redan 1937 i sin banbrytande Achtung-Panzer! om hur genombrytningar av fientliga försvarsställningar var den kanske svåraste typen av operation som ett pansarförband kunde ställas inför. När boken skrevs tänkte sig Guderian att sådana uppgifter skulle kunna lösas av medeltunga stridsvagnar, medan de tunga vagnarna skulle användas för att storma befästningar eller andra permanenta ställningar.

När Tigern introducerades 1942 hade detta dock ändrats, och tunga stridsvagnar hade nu fått ta över rollen som genombrottsvapen. Ett tydligt tecken på detta är Tigerns ursprungliga beteckning Durchbruchswagen, d.v.s. genombrottsvagn. De första vagnarna, tillhörande 1. kompaniet ur 502. bataljonen, sattes, något förhastat, in i striderna runt Leningrad. Den totalt olämpliga terrängen medförde att vagnarna inte kunde användas fullt ut, utan istället föll offer för välförberedda bakhåll. Tigerns elddop blev således ett fiasko. Överraskningsmomentet var borta, och två Tigrar föll dessutom i Sovjets händer, där de blev grundligt studerade.

Under resten av 1942 och början av 1943 växte Tigerbataljonerna fram. När de första tre bataljonerna sattes in i strider fanns det dock inte mycket till vägledning rörande deras taktik, utöver den befintliga doktrinen rörande genombrottsoperationer. 501., 502. och 503. bataljonen fick därmed experimentera en del och rapportera tillbaka till arméns generalstab. Under den experimentella fasen testades bland annat olika kombinationer av Pz.Kpfw.III och Tigrar på kompaninivå, samt huruvida Tigerbataljonerna skulle vara permanent underställda specifika divisioner.  I slutändan var det Guderian som i egenskap av Generalinspekteur der Panzertruppen fällde avgörandet. Han fastslog att Tigerkompanierna skulle renodlas genom att fasa ut Pz.Kpfw.III-vagnarna i bataljonerna helt och hållet. Dessutom fastslogs att de tio självständiga bataljonerna skulle förbli självständiga Heerestruppen. De nya riktlinjerna befästes genom två manualer som publicerades i maj 1943, Merkblatt 47a/29 och  Merkblatt 47a/30. Den förstnämnda beskrev Tigerkompaniet, den sistnämnda avhandlade Tigerbataljonen. Manualerna underströk att Tigern var pansarvapnets mest kraftfulla resurs, och att den skulle sättas in för att tvinga fram avgörande resultat, genom att bryta igenom försvarsställningar och nedkämpa tungt fientligt pansar. Tigrarna var en särskild värdefull tillgång, och följaktligen var det strängt förbjudet att tilldela dem uppgifter som kunde lösas av lättare pansar eller stormkanoner. Dessutom var det likaledes förbjudet att "slösa" Tigrarna på sekundära uppgifter eller genom att sätta in dem för tidigt.

Tigerbataljonerna bemannades av frivilliga, särskilt utvalda för sin lämplighet, och utvecklade snabbt en subkultur som betonade deras unika status som Heerestruppen och Tiger-män ("Tiger-Mann" var benämningen på en besättningsman i en Tiger-vagn). Inom bataljonerna var chefer på alla nivåer väl bekanta med den doktrin som beskrevs i manualerna från maj 1943, och de hänvisar ofta till delar av den i krigsdagböckerna och i olika memoarer. Det kan vidaer antas att många också kände till den första misslyckade insatsen under hösten 1942 av 1. kompaniet ur 502. bataljonen, då Tigervagnar sattes in i helt olämplig terräng i en sekundär operation, och följaktligen led förluster. Två vagnar erövrades dessutom av sovjetiska soldater. Det torde varit välkänt i bataljonerna att detta var ett resultat av olämpligt uppträdande orsakat av inkompetent ledning på nivåerna ovanför bataljonen. Jag har dock inte hittat några direkta belägg för detta i mina källor. De starka tendenserna att omedelbart reagera mot liknande situationer under 1943 och 1944 stärker dock misstankarna om att så var fallet.

Under augusti 1943 kom dessutom den unika manualen för Tigervagnen ut, med titeln Tigerfibel. Snarare än den traditionella utformningen av en manual hade Tigerfibel en slags narrativ ram, där varje besättningsman representerades av en tecknad figur med ett humoristiskt namn, medan Tigern representerades av en attraktiv kvinnofigur, som inte sällan är naken i illustrationerna. De viktiga avsnitten hade dessutom rimmande motton tryckta i hörnen, för att fungera som minneshjälp. I ett av dessa förekom Guderian, som också godkänt manualen, lagom vördsamt omnämnd med meningen "Selbst General Guderian fährt manchmal auf der Eisenbahn", för att betona att denna form av transport inte var ovärdig en Tiger-Mann. Manualens unika utformning underströk ytterligare hur unik Tigern och dess besättningar var i termer av status, samt underströk relationen mellan Guderian och bataljonerna.

Tigerns tekniska karakteristika

Pz.Kpfw.VI Tiger var en imponerande maskin när den började komma ut på förband i slutet av 1942, särskilt med tanke på bepansringen och beväpningen. Detta intryck bestod även efter att vagnarna deltagit i strider. Under 1944 började dock fiendens vapensystem komma ikapp, och bl.a. Guderian betonade att Tigerförbanden måste sluta uppträda som om deras vagnar var osårbara, och istället anamma samma taktik som de ordinarie pansarförbanden använt under flera år.

Ett större problem, som var uppenbart redan från början, var att den tunga bepansringen och beväpningen innebar en rejält tilltagen vikt, som motorn och drivlinan inte riktigt var i stånd att hantera. Följden av detta blev att en Tiger alltid behövde framföras med försiktighet och fingertoppskänsla. Trots det drogs vagnarna med allvarliga problem med drivlinan, som fordrade betydligt mer underhåll än de flesta andra stridsvagnstyperna, och som var mer känslig för olämplig terräng och brister i handhavandet. En bataljonchef betonade t.ex. att endast äldre och erfarna stridsvagnsförare borde utbildas till förare på Tigervagnar, eftersom rollen var så krävande. Även underhållet på en Tiger var krävande, såväl i arbetstid och skicklighetskrav som gällande specialiserad utrustning. Av denna anledning hade varje Tigerbataljon ett specialiserat verkstadskompani (Werkstatt-Kompanie). Utan detta kompani blev underhållet snabbt problematiskt, vilket exempelvis drabbade 501. bataljonen i Tunisien 1943. Detta resulterade ofta i att vagnarna blev stillastående under vissa perioder. Den exceptionellt höga bränsleförbrukningen i kombination med det kraftiga slitage som alla former av landsvägsmarsch innebar medförde dessutom att Tigrarnas möjligheter att operera längre sträckor från järnvägen var begränsade.

De självständiga bataljonernas subkultur

1. Undvikande av förluster i samband med sekundära operationer
De självständiga Tigerbataljonerna respekterade i betydligt större utsträckning än de tre Waffen-SS-enheterna och division Grossdeutschlands egna Tigerbataljon den fastslagna doktrinen så som den beskrivits i manualerna från maj 1943. Ett exempel på detta är deras ansträngningar för att undvika onödiga förluster i samband med sekundära operationer, medan de inte skydde förluster i samband med viktiga insatser som passade deras status som Heerestruppen. Begrunda de följande två diagrammen:




Diagrammen visar något jag kallar "förluster som ett resultat av taktiska beslut på bataljonens nivåer", på östfronten 1944. Med detta menar jag förluster som ett resultat av strid, vagnar som fastnat i terrängen, och vagnar som behövt sprängas av egna besättningar för att de inte kunnat bärgas undan fienden. Det jag tagit bort är förluster som ett resultat av logistikproblem, vagnar som skjutits sönder av flygplan, och vagnar som förlorats när verkstäder bakom fronten blivit erövrade av fienden.

Det första diagrammet visar när förlusterna infaller för de 10 självständiga armébataljonerna. Notera hur de sammanfaller med större operationer, vilket jag menar indikerar att Tigrarna förlorats i samband med viktiga insatser. Jämför med det andra diagrammet, som visar division Grossdeutschland samt tre av Tigerkompanierna inom Waffen-SS. Dessa fyra enheters tyngsta förluster inträffar på andra datum, i samband med mer sekundära operationer (med undantag för de förluster Grossdeutschland tog under augusti 1944). Detta skulle kunna tillskrivas de självständiga armébataljonernas status, som rent hypotetiskt skulle kunna inneburit att de "sparades" till viktigare operationer. Så var dock inte riktigt fallet. I krigsdagböcker, rapporter och memoarer blir det uppenbart att de självständiga bataljonerna flera gånger underställdes chefer som saknade förståelse för hur Tigrarna skulle sättas in, eller ens grundläggande kunskap om pansarstrid.

När Tigerbataljonerna fick ordrar som gick stick i stäv med doktrinen så som den beskrivits i manualerna protesterade de dock ljudligt. I vissa fall vägrade bataljoncheferna att lyda, vilket åtminstone i ett fall resulterade i att chefen ifråga fråntogs sitt befäl. Detta inträffade den 12 augusti 1943, då chefen för 502. bataljonen tyckte att uppgiften han fått var "nonsens". I flera andra fall lyckades dock Tigercheferna helt enkelt tolka sina uppgifter på sådant sätt så att de kunde undvika att riskera sina Tigrar i onödan. I februari 1943 inträffade en sådan incident, när 502. bataljonen fick en order som skulle inneburit att Tiger-vagnarna tvingats uppträda i olämplig terräng. Bataljonen skickade då sitt lätta kompani (bestående av Pz.Kpfw. III-vagnar, detta var före doktrinen fastslog att bataljonerna skulle bestå av enbart Tigrar) istället för Tigrar för att lösa bataljonens uppgift. Rapporten för den aktuella tidsperioden konstaterar lakoniskt, eftersom terrängen var olämplig att, "Employment of the Pz.Kpfw. VI was therefore declined" (en. översättning av Jentz 1997). Det välkända "pansaresset" Oberleutnant Otto Carius (chef för 2. komp, 502. bataljonen) figurerar själv i två exempel; i det första beordrades han att genomföra ett anfall i samverkan med ett infanteriförband utan att först ha fått tid att själv reka färdvägarna och broarna. Carius protesterade, och när generalen som givit ordern påtalade att vägarna och broarna redan rekats av stormkanonpersonal invände Carius att han inte litade på dem. Generalen lyssnade dock inte på detta, utan höll fast vid sin order. Carius sökte då upp chefen för infanteriet och bestämde i samråd med denne att anfallet borde skjutas upp två timmar. De agerade sedan helt sonika i enlighet med detta. När generalen dök upp och blev varse vad som hänt accepterade han dock detta.

I det andra exemplet med Otto Carius fick han en order om att anfalla en utbuktningen i fronten, helt enkelt för att den såg osnygg ut på kartan. Carius rekade terrängen, diskuterade med chefen för det infanteri som han skulle samverka med, och kom fram till att det var fullständigt vansinne, då det fanns goda skäl för att frontavsnittet såg ut som den gjorde. Att försöka eliminera utbuktningen skulle leda till onödiga förluster och att man blev tvungen att hålla en område som var betydligt svårare att försvara. Chefen för infanteriet, en överste, instämde med Carius, men vågade inte själv protestera inför generalen. Carius, som var löjtnant, tog då på sig att söka upp generalen och framföra sina invändningar. Denna general var dock tillräckligt lyhörd för att lyssna på detta och beordrade att anfallet skulle ställas in. Detta exempel visar att inte alla chefer inom tyska armén var lika bekväma med att ifrågasätta överordnade som cheferna inom Tigerbataljonerna. Deras relativt höga status som ett elitförband inom pansartrupperna bidrog med all säkerhet till deras självsäkra attityd.

När det inte gick att omtolka uppgiften var Tigercheferna inte främmande för att komma med motförslag. Ett exempel på detta hittar vi i augusti 1943, då 503. bataljonen beordrades att avdela tre Tigervagnar för att de helt enkelt skulle köra längs med en cirka 12 km lång sträcka av fronten, för att stärka stridsmoralen hos de egna infanteristerna. I enlighet med doktrinen vägrade bataljonchefen splittra upp sina Tigrar i så små enheter, och skickade istället hela 2. kompaniet med sex vagnar. När kompanichefen anlände protesterade han mot den tilldelade uppgiften och föreslog istället att Tigrarna skulle användas för begränsade offensiva uppgifter på särskilt viktiga delar av frontavsnittet, återigen en tolkning av den ursprungliga doktrinen som betonade offensiva operationer på platser där avgöranden kunde uppnås. Divisionen som gett den ursprungliga uppgiften accepterade detta.

2. Uppträdande i strid och bidrag till viktiga operationer
De självständiga bataljonerna var inte bara bättre på att undvika förluster i samband med sekundära operationer, de var också mer effektiva när det gällde att slå ut fientligt pansar. I följande diagram kan vi jämföra kvoten mellan egna stridsförluster och andelen utslagna fientliga stridsvagnar:


Toppnoteringen innehas av 505. bataljonen, som lyckades slå ut 19,1 fientliga stridsvagnar för varje egen vagn förlorad i strid. Notera att fem av de tio självständiga bataljonerna hade markant bättre resultat än Grossdeutschlands Tigerbataljon och två av bataljonerna i Waffen-SS. Jag har inte tagit med den tredje bataljonen inom Waffen-SS eftersom dess resultat är så avvikande, omfattar en väldigt kort tidsperiod (vilket gör validiteten problematisk) och av min källa inte anses tillförlitligt. De fem självständiga bataljoner som fick sämre resultat kan i flera fall förklaras av att de opererade under helt olämpliga omständigheter i Italien (504., 508.), eller att de sattes upp senare under kriget, när det var betydligt svårare att nedkämpa fiender (510.). Ingen av dessa förklaringar är tillämpliga på de tre icke-självständiga enheterna i diagrammet, då de sattes upp under 1943. En av dem, tunga SS-pansarbataljonen 101, tjänstgjorde visserligen i Italien, men endast under drygt två och en halv månad (augusti-oktober 1943). Jämför detta med 504. bataljonen, som stred först på Sicilien juli-augusti 1943 och sedan på italienska fastlandet juni 1944-maj 1945. 508. bataljonen tillbringade också en längre tid i Italien: från februari 1944 till februari 1945.

Utöver detta bidrog även de självständiga bataljonerna till flera viktiga operationer där lyckades slå tillbaka fientliga angrepp eller bryta igenom fientliga ställningar, trots höga egna förluster. Under dessa operationer axlade de dessutom inte sällan ett stort ansvar genom att få igång infanteri som fastnat och vägrade framrycka vidare. Två operationer som förtjänar att nämnas särskilt är 505. bataljonens genombrott under Operation Zitadelle (slaget vid Kursk sommaren 1943), då bataljonen avancerade längre och snabbare än självaste Walther Model kunnat förutspå. I krigsdagboken beklagar sig chefen bittert över att det förband som skulle följa upp genombrottet inte var tillgängligt förrän dagen efter, då han själv gjorde bedömningen att en del av den sovjetiska fronten annars kunde bringats till kollaps. En annan högprofilerad operation var undsättningen av de inringade tyska trupperna vid Tjerkassy/Korsun i januari-februari 1944. 503. bataljonen, som då ingick i det tillfälligt upprättade tunga pansarregementet Bäke (döpt efter chefen, Franz Bäke). Under ett avgörande skede i striden fick bataljonen i uppgift att inta en höjd för att hindra de sovjetiska trupperna från att använda den för att massakrera de tyskar som i oordning flydde ut genom den tillfälliga öppning som uppstått som en följd av pansarregementets insats. 503. bataljonen, som då endast hade sju av tidigare 45 stridsberedda Tigrar tillgängliga, anföll beslutsamt, intog höjden, och höll den så länge som krävdes. Franz Bäke tilldelades senare diamanterna till eklöven till sitt Riddarkors för denna operation, då 30.000 av de 56.000 inringade tyskarna lyckades fly innan den sovjetiska fällan slog igen.

3. Effekten på egna förbands stridsmoral och som avskräckande faktor
I krigsdagböckerna finns otaliga exempel på hur egna infanteriförband kastat sig i skydd och sedan vägrar att lämna sin värn, fram tills dess att Tigrar dyker upp. Efter detta följer de Tigrarna framåt, om än ofta i täta klungor bakom vagnarna, där de inte var till särskilt mycket nytta för Tigerbesättningarna. Personalen i vagnarna var dock väl medvetna om hur stor tilltro infanteriet hade till dem, och undvek därför ibland att dra sig tillbaka, även när det var fullt motiverat att göra så, eftersom infanteriet då hade lämnat sina ställningar och följt Tigrarna bakåt. Bataljon- och kompanicheferna skriver ofta i såväl krigsdagböckerna som i memoarer även om hur de lyckats inspirera det egna infanteriet till att uppträda med mer entusiasm, så länge de var säkra på att de hade Tigrarna med sig. Inom bataljonerna var man måna om att samverka med infantericheferna, något t.ex. Otto Carius talar sig varm för. 

I ett exempel på hur de kunde ha motsatt effekt på fienden nämner en av cheferna för 502. bataljonen, major Hans-Joachim Schwaner, i en rapport att Tigrar, även när de uppträder enskilt, kan avskräcka sovjetiska anfall. Han konstaterar att när Tigrar påträffas avbryter fienden sina anfall, och upprepar dem endast med renodlade infanterienheter, och då i terräng som är svårtillgänglig för Tigrarna. Detta är något som även Otto Carius noterade.

Tigerförbandens framgångar så som de beskrivits ovan bidrog till att upprätthålla den myt kring Tigern som propagandaminister Göbbels framfört redan när vagnarna var helt nya. Jag menar att, eftersom de självständiga bataljonerna kom i kontakt med så många olika egna förband, såväl pansar- som infanterienheter, hade de alltid många ögon på sig. Om de tagit stora förluster i samband med sekundära operationer hade de egna styrkornas förtroende för Tigervagnarna sannolikt fått omprövas, vilket kunde lett till en något mer nyanserad syn på vagnen. Att så inte skedde var ett utfall av den subkultur som gjorde att bataljonerna kunde maximera användningen av sina Tigrar. 

Sammanfattning

Tigervagnen var en kraftfull plattform med god bepansring och rejäl beväpning. Samtidigt var den behäftad med allvarliga problem med motorn och drivlinan, som lätt kunde göra att en vagn blev stående. När så var fallet var det inte enkelt att bärga vagnen på grund av dess höga vikt. Detta ledde till att ett stort antal vagnar behövde sprängas av de egna besättningarna för att undvika att de föll i fiendens händer. De självständiga bataljonerna lyckades, genom sin unika subkultur, undvika att i större utsträckning än nödvändigt försätta sig i situationer som lätt kunde resultera i ett sådant utfall. Som vi sett ovan (det finns betydligt fler exempel än de jag angett) fanns det gott om lokala chefer som gärna skickat Tigrarna att lösa uppgifter som varken var viktiga eller som de var lämpade för. Genom att undvika förluster upprätthöll de inte enbart de egna styrkorna övertro till dem, de stärkte också fiendens fasa för dem. Dessutom minimerade de förbrukningen av strategiskt viktiga råvaror, av vilka det krävdes ansenliga mängder för att producera en ny Tiger, samt frigjorde kvalificerad arbetskraft som annars hade behövts. Däremot var de också väl medvetna om att deras upphöjda status också krävde att de kunde ge avgörande bidrag till viktiga operationer, och att nedkämpandet av fientligt pansar var deras huvudsakliga uppgift. När de identifierade en strategiskt eller operativt viktig insats kämpade de beslutsamt för att lösa sin uppgift, utan hänsyn till förluster. Sammantaget medförde detta att mytbildningen kring Tigern som oövervinnerlig inte i första hand var en konsekvens av vagnens tekniska utformning, utan den mentalitet som genomsyrade dess besättningar. Framgång i krig beror sällan på tekniska landvinningar allena, utan snarare på hur personalen lyckas utnyttja dessa under mycket krävande omständigheter.





tisdag 2 september 2014

Poliser och subkulturer

Min forskning kretsar, rent empiriskt, uteslutande kring militära organisationer. Jag har dock alltid funnit det intressant att jämföra mina resultat med sådant som rapporteras om polisen, både i Sverige och utomlands. Utifrån mitt perspektiv är poliser den kategori tjänstemän som mest påminner om militär personal. Bägge kategorierna har rätt/skyldighet att utöva våld i tjänsten;  konfronteras med hot och stress på en nivå som få andra kan föreställa sig; måste agera snabbt och beslutsamt i förvirrade och kaotiska situationer; etc. Den centrala skillnaden är förstås att poliser alltid måste underordna sig lagen och rättssystemet i en betydligt högre grad än soldater i strid. Jag har dock fått intrycket att det inom polisen, liksom Försvarsmakten, finns en tendens att många olika subkulturer växer fram inom en och samma övergripande organisation.

Varje gång jag ser bilder från upplopp, demonstrationer, våldsamma ingripanden eller andra hotfulla situationer kan jag inte undgå att fundera på hur den sortens situationer påverkar de poliser som tjänstgör där och då, och vilka spår det sätter. Jag kan föreställa mig att det leder till att polisernas sammanhållning stärks, men också till att attityderna hårdnar, om inte annat så kan det krävas av ren självbevarelseinstinkt. Om de som genomlidit dylika situationer dessutom upplever att de utsätts för orättvis kritik kan jag föreställa mig att de blir mer obenägna att lyssna till utomståendes synpunkter. 

Mina egna erfarenheter som vikarie i Kriminalvården på häkte och anstalt har lärt mig en del om hur svårt det kan vara att tvingas konfrontera hot och våld i en tjänsteroll. Den som inte själv befunnit sig i en sådan situation kan ha svårt att förstå hur det känns att vara pressad, men samtidigt veta att man själv inte kan backa, att man har ett ansvar för andras säkerhet. Att ständigt få glåpord mot sig, hotfulla blickar och det alltid underliggande hotet om man själv skulle släppa garden alltför mycket. En sådan miljö formar såväl individer som grupper, av ren nödvändighet. Den subkultur som växer fram bland de som är mest utsatta (dock inte yrkeskåren som helhet!) är anpassad för att hantera hot och våld. Ibland kanske man blir alltför misstänksam eller tar i med hårdhandskarna i större utsträckning än nöden kräver, men det ligger i sakens natur att det inte är möjligt för någon att alltid ha perfekt överblick över läget och veta exakt hur mycket som krävs för att upprätthålla kontrollen. Det är då inte förvånande att man vill ha marginalerna på sin sida.

En sådan subkultur kan vara bra för personalens och allmänhetens säkerhet i vissa lägen, men den kan också leda till förhastade beslut och onödig våldsanvändning. Se exempelvis på debatten kring militariseringen av polisen i USA: de insatsstyrkor som utbildats och utrustats för att hantera extremt hotfulla situationer visade sig vara direkt olämpliga att hantera traditionella kravaller. Om de däremot ställts mot tungt beväpnade rånare som tagit gisslan kanske deras utrustning och subkultur hade varit en tillgång.

Den som är kritisk gentemot polisens förhållningssätt och subkulturer borde börja med att skapa sig en bild av hur vissa polisers vardag ser ut. Även polisen som organisation borde vara mer uppmärksam på vilka påfrestningar personalen utsätts för. De som har en alltför hotfull och tung vardag borde kanske få möjlighet att rotera ut till lugnare tjänster eller platser med jämna mellanrum? Om problematiska subkulturer växt fram, vilket vissa som tagit del av nyligen uppmärksammad forskning anser, tror jag att de slutsatser jag dragit av min forskning kring militära organisationer är användbara. 

För det första menar jag att värdegrundsutbildning är ett tveksamt instrument så som det ofta tillämpas idag (powerpointpresentationer och gruppdiskussioner vid enstaka tillfällen). De "spelkort" jag kom i kontakt med inom Kriminalvården var ännu värre. 

För det andra menar jag att synen på "den perfekta polisen" är lika orealistisk som idén om den perfekta soldaten. Det kommer alltid att finnas subkulturer, och de kommer aldrig att vara bäst på allt. Därför måste man från operativ nivå vara medveten om vilka subkulturer som förekommer inom organisationen och sätta i dem i lägen där de fungerar, samtidigt som man undviker att sätta in dem i lägen där de kan föranleda problem. 

För det tredje menar jag att förändringar i subkulturer måste komma från chefer och förebilder på fältet (d.v.s. chefer som delar ordinarie personals vardag, de som är högre upp i hierarkin är alltför avlägsna), som konsekvent och uppriktigt anammar de värden man vill ska sprida sig i organisationen. Om man inte får med sig de som utövar ledarskap på fältet så bör man tänka till både en och två gånger kring vad det är man försöker uppnå, varför och hur.

Att ha rätten att utöva våld i tjänsten, och att tvingas konfrontera hot och våld mot sin egen person i sin vardag, innebär att man måste axla ett både ett ansvar och en börda som få andra kan förstå. Det minsta vi andra kan göra att förhålla oss ödmjuka inför detta.

torsdag 14 augusti 2014

Uppföljning: osäkerhet och vikten av en bra matchning

Gårdagens blogginlägg väckte, av responsen att döma, en del frågetecken. Jag ska, i korthet, försöka räta ut några av dessa. De frågor jag fått kretsade bland annat kring huruvida man kan träna upp sin intuition och hur man säkerställer att man fått "rätt chef på rätt plats", d.v.s. chefer/enheter med subkulturer som lämpar sig för den strategiska situationen.

Om vi börjar med den första frågan, om man kan träna upp sin intuition, så är mitt svar: ja och nej. En given subkultur kan och kommer att genomgå större eller mindre förändringar över tid, beroende på hur stabila de faktorer är som påverkar den. Ju mer stabila faktorerna är, desto färre kommer förändringarna att vara, och vice versa. Det är dock viktigt att hålla i åtanke att det inte handlar om att bli "bättre" i generell mening, utan snarare att försöka bli medveten om på vilket sätt en given subkultur är specialiserad. Ingen kan vara bra på allt. Vissa subkulturer leder till att chefer intuitivt svarar på osäkerhet och stress med aggressiva beslut. Ibland är detta det strategiskt mest önskvärda utfallet. Jämför exempelvis med hur israeliska pansarofficerare agerade under Sexdagarskriget 1967 och Yom Kippur-kriget 1973. I mitt datamaterial finns exempel på näst intill vansinniga infall, som när en stabsplats blev överraskad av syriska stridsvagnar och chefen på plats då omedelbart beslutade sig för att anfalla stridsvagnarna med en helt oskyddad bandvagn, endast bestyckad med vanliga kulsprutor. Anfallet genomfördes dessutom helt utan någon form av skydd. De syriska stridsvagnarna blev så överrumplade att de retirerade. Samma intuition vägledde andra officerare och underbefäl vid Golanhöjderna 1973, när de efter flera dygn av intensiv strid hade lidit stora förluster, personalen var utmattad och ammunition näst intill förbrukad. Plötsligt dök en mindre grupp stridsvagnar upp som förstärkning. Denna grupp bestod av mer eller mindre skadade vagnar bemannade av personal som var sårade och som frivilligt lämnat ett fältsjukhus. När den brokiga skaran anlände till fronten beslöt sig två officerare, oberoende av varandra, för att gå till motanfall mot syrierna, som var vida överlägsna i antal och dessutom i mångt och mycket hade bättre utrustning. Återigen lyckades detta få syrierna att dra sig tillbaka, mot alla odds. Osäkerheten israelerna på Golanhöjderna stod inför var, enkelt uttryckt: "Hur starka är syrierna? Hur mycket krävs för att de ska dra sig tillbaka? Har de tillräckligt med reserver för fler anfall?" Svaret på osäkerheten var i alla lägen: om du kan anfall, gör då det.

Det leder oss in på svaret på den andra frågan: poängen med ovanstående exempel är att en intuition som säger "när du är osäker på situationen, anfall till varje pris och mot alla odds" kan vara en stor tillgång OM och endast om den strategiska situationen innebär att ett avgörande måste uppnås mycket snabbt. Israel hade inte möjligheten att ge upp territorium och inte tillräckligt mycket personal för att utkämpa ett utdraget krig. Alltså måste allt avgöras så fort som möjligt. Risker måste tas och förluster måste accepteras, i det korta perspektivet. Om situationen hade varit en annan, till exempel den som rådde på tyska östfronten 1943-1945 hade en dylik instinkt varit katastrofal för det strategiska läget. Men på Golanhöjderna 1973 var den helt rätt.

I det israeliska fallet var de strategiska omständigheterna kända och dikterade av några enkla fakta: Israels geografi och befolkningsmängd kontra den hos hennes fiender. I många andra fall är det inte så enkelt. Det viktigaste är dock att överordnade beslutsfattare eftersträvar att identifiera de mest övergripande strategiska prioriteringarna: t.ex. är det viktigaste att vi eftersträvar ett snabbt avgörande, eller att vi upprätthåller uthållighet över tid? I en fredsbevarande operation kanske frågan snarare handlar om hur vi ska agera mot parterna, hårt och beslutsamt eller försiktigt och diplomatiskt? Utifrån dessa prioriteringar får man sedan välja chefer/enheter med subkulturer som passar. I en komplex operation (och komplexitet är regel snarare än undantag i alla militära sammanhang) kan man naturligtvis se förband som kombinerar flera subkulturer. Exempelvis kan en typisk armébrigad innehålla allt från jägar-/spaningsförband till pansar till ingenjörer till tross/underhåll. I ett väl fungerande förband är alla dessa komponenter specialister inom sitt eget område och kompletterar varandra.

onsdag 13 augusti 2014

Ledarskap, osäkerhet & subkulturer

Min forskning kretsar kring ledarskap under hög stress och stor osäkerhet. Den ledare som måste fatta snabba beslut med långtgående konsekvenser, samtidigt som alla faktorer och omständigheter inte är kända, har inget annat val än att i någon mån förlita sig på sin intuition. Det är ursprunget till denna intuition som utgör kärnan i min forskning. Jag menar att det vi vardagligen kallar intuition i militära sammanhang kan förstås som något jag kallar subkulturer på taktisk nivå. Chefer och underlydande i en given enhet kommer med tiden att skapa en subkultur, som bidrar till regelbundenhet och möjliggör förutsägbarhet. Det senare är en stor tillgång i pressade situationer: genom att ha en intuitiv föraning om hur de övriga i enheten kommer att värdera givna situationer kan en chef fatta beslut som har större sannolikhet att "dra åt samma håll" som övriga beslutsfattare på samma eller näraliggande nivåer. Detta är synnerligen viktigt när det inte finns tid eller möjlighet att förankra beslut uppåt, eller när underlydande tilldelats betydande grader av autonomi, exempelvis genom användning av uppdragstaktik. Subkulturerna tar intryck av gemensamma erfarenheter, enhetens roll och uppgift, samt av karismatiska ledarfigurer. Dessa ledare verkar framför allt genom att tolka det som är oklart och genom att ge praktisk vägledning i relation till eventuella dilemman som kan komma att uppstå.

Begrunda följande exempel från verkligheten: när det tyska ubåtsvapnet sattes in mot brittisk sjöfart under andra världskrigets första dagar hade varje ubåtschef blivit instruerad att förhålla sig till en mycket strikt uppsättning regler, som bland annat stipulerade att det var förbjudet att angripa fientlig handelssjöfart som inte gick i konvoj. Istället skulle varje tysk ubåt förvarna det fientliga fartyget och ge besättningen möjlighet att gå i livbåtar. Att angripa passagerarfartyg var förbjudet under alla omständigheter. Det var ingen genuin humanitär omsorg som låg bakom dessa regler, utan en medveten tysk strategi som syftade till att undvika att provocera den allmänna opinionen i Storbritannien, Frankrike och USA medan Tyskland var upptaget med kampanjen i Polen och inte hade resurser att hantera ett samtidigt angrepp från väst.

Trots detta dröjde det bara några timmar tills passagerarfartyget S/S Athenia torpederades av Oberleutnant Fritz-Julius Lemp i U-30. Han hävdade efteråt att han misstagit Athenia för en bestyckad hjälpkryssare, vilket var ett fullt legitimt mål att angripa utan förvarning. När U-30 närmade sig den sjunkande Athenia insåg Lemp sitt misstag och lämnade platsen. Incidenten ledde till att 117 civila dödades, och var en PR-mässig katastrof för Tyskland. Inledningsvis trodde inte det tyska marinkommandot att det var en av deras egna ubåtar som var skyldig till illdådet, eftersom Lemp hemlighöll det som inträffat fram tills att han återvände till hamn efter slutförd patrull, 24 dagar senare. När Tysklands ledning fick klart för sig att Lemp var ansvarig beslutades det att hela saken skulle förbli hemlig. Ubåtens krigsdagbok förfalskades och samtliga besättningsmän fick avge en ed om att aldrig yppa något om saken. Trots detta, i kombination med tyska försök att lägga skulden på Storbritannien, var de flesta övertygade om att en tysk ubåt låg bakom.

Det intressanta med Lemps beslut är att han valde att angripa ett fartyg som han med säkerhet inte kunnat identifiera, alltså agerade han under osäkerhet. Vidare var Athenia ett relativt stort fartyg, som om det varit ett legitimt mål hade gett Lemp en ansenlig mängd tonnage att räkna till sin meritlista. Med detta i åtanke är det inte så märkligt att Lemp medvetet eller undermedvetet valde att anfalla hellre än att riskera att målet skulle undkomma.  Detta trots att de strategiska konsekvenserna av att sänka fel fartyg var betydligt större än den strategiska vinsten av att sänka en enda hjälpkryssare. Således agerade Lemp inte utifrån vad som var strategiskt mest rationellt utan utifrån sina egna normer, som han tillgodogjort sig i ubåtsvapnet. Denna organisation, som formats av Karl Dönitz (den enligt min teori karismatiske ledaren i detta fall), betonade vikten av att anfalla under alla omständigheter. Utbildningen fokuserade på obegränsad ubåtskrigföring, där alla fartyg är legitima mål. För att uppnå prestige i sina kollegors ögon krävdes det att en ubåtschef sänkte fientligt tonnage, alla andra mål var underordnade. Denna typ av subkultur var således helt olämplig för den strategiska kontexten i början av kriget. Resultatet lät inte vänta på sig.

Fritz-Julius Lemp är långt ifrån det enda exemplet i historien, eller ens i sin egen organisation. Lemp och hans kollegor tillfogade senare den allierade handelssjöfarten svåra förluster, när begränsningarna var upphävda och de var tvungna att anfalla tungt försvarade konvojer. Där blev deras subkultur en tillgång istället för en belastning. Detta illustrerar vilka långtgående konsekvenser en enda junior officers beslut kan få, och hur viktigt det är att matcha personal till situation.

Det kan förefalla som att ovanstående exempel helt enkelt handlar om oförsiktighet eller bristande omdöme. Det jag dock kommit fram till i min forskning är att det finns oerhört många exempel på liknande händelser, och att detta inte är en indikation på inkompetens eller alltför snäva perspektiv, utan snarare att det är en oundviklig följd av specialisering.

Min viktigaste slutsats är att det inte finns någon enkel lösning, exempelvis i form av mer utbildning, utan att subkulturerna som skapar effektivitet under de omständigheter de är anpassade för helt enkelt inte kan förväntas vara produktiva i alla möjliga lägen. I en militär organisation finns det ett otal olika subkulturer, som uppvisar stora olikheter gentemot varandra. Det blir således en fråga om att matcha enheter med uppgifter på ett sätt som gör att de intuitiva besluten skapar positiva utfall istället för negativa. Ibland kan en lyckad matchning leda till enastående framgångar under de mest krävande omständigheter. I ett svenskt sammanhang är ett framstående exempel på detta BA01:s tjänstgöring i Bosnien 1993-1994. Detta kommer att avhandlas i detalj i ett senare blogginlägg.


fredag 27 juni 2014

Två ubåtsvapens elddop

INTRODUKTION
I detta inlägg ger jag en kort redogörelse för ett av mina forskningsfall: tysk respektive amerikansk ubåtskrigföring under de två ländernas respektive första år av stridsoperationer under andra världskriget. Min slutsats är att organisationskulturer bland ubåtschefer, det jag kallar för taktiska subkulturer, spelade en stor roll i skillnaden i strategisk effektivitet. Detta berodde på skillnader i ledarskap på operativ nivå (här avses nivån mellan den taktiska och strategiska). Jag bemöter även den vanligaste alternativa förklaringen: problem med opålitliga torpeder. 

BAKGRUND
Under andra världskriget ställdes både det tyska och sedan det amerikanska ubåtsvapnet inför likartade utmaningar: krigföring mot en fientligt sinnad önations handelssjöfart. I Tysklands fall var det Storbritannien som var målet, för amerikanerna var det Japan. Medan de allierade ubåtsjaktsförbanden som skyddade livlinorna till de brittiska öarna snabbt utvecklade effektiva metoder som tillfogade tyskarna betydande förluster förblev deras japanska motsvarigheter i jämförelse ineffektiva under flera år. Bland annat dröjde det ett och ett halvt år innan japanerna upptäckte att deras sjunkbomber detonerade på grundare djup än de var inställda för, vilket gjorde det möjligt för amerikanska ubåtar att undkomma angrepp genom att helt enkelt dyka djupt. Dessutom tog det längre tid för japanerna att införa konvojer och sätta upp fungerande eskortsystem. Många japanska fartyg gick helt oskyddade under det första krigsåret efter Pearl Harbor. De vanligaste typerna av amerikanska ubåtar var antingen tekniskt överlägsna (Tambor-, Gar-, och Gato-klasserna) eller jämförbara (Perch-, Porpoise-, Salmon-, Sargo- och Shark-klasserna) med de tyska Typ VII och Typ IX

Dessa faktorer tyder på att amerikanska ubåtschefer borde haft goda möjligheter att bedriva verksamhet mot japansk handelssjöfart, medan deras tyska motsvarigheter ställdes inför betydligt större svårigheter redan från början. Trots detta var tyskarna under sitt första år av stridsoperationer (sept 1939-sept 1940) betydligt mer effektiva än sina amerikanska motsvarigheter under deras första år av skarpa insatser (dec 1941-dec 1942). 

ALTERNATIVA FÖRKLARINGAR
De amerikanska torpederna var ökända för sina defekter under de första åren av krigföringen. Detta anförs ofta som förklaring för varför de amerikanska ubåtarna var så ineffektiva under första året av krigföring. Mina beräkningar tyder dock på att detta bara är en del av förklaringen. Det man ofta glömmer i detta sammanhang är att även tyskarna hade stora problem med sina torpeder. Stapeldiagrammet nedan är baserat på mina beräkningar av felfrekvensen i de tyska respektive amerikanska torpederna och tändrören:

Fig 1: skillnader i genomsnittlig sänkt tonnage under första året av stridsoperationer,
nominellt värde & korrigerat för skillnaden i torpedfelfrekvens

Diagrammet visar till vänster den faktiska skillnaden i genomsnittligt sänkt tonnage per ubåtschef under de respektive första åren av stridsoperationer. Om vi korrigerar för skillnaden i felfrekvens bland torpederna får vi de två staplarna till höger. Som vi kan se är alltså tyskarna fortfarande betydligt mer effektiva. Därför kan detta inte vara hela förklaringen.

EN JÄMFÖRELSE
Begrunda följande stapeldiagram, som är baserat på data jag samlat in över tyska och amerikanska ubåtschefers prestationer under 1939-1940 resp. 1941-1942:

Fig. 2: tyska resp. amerikanska ubåtschefer, sänkt tonnage, per kategori
Från vänster ser vi tre kategorier av tyska chefer som utfört minst en patrull i Nordatlanten under tidsperioden september 1939-september 1940. Varje stapel motsvarar en chef och visar hur mycket tonnage han sänkt och skadat, tomma staplar indikerar chefer som inte sänkt eller skadat ett enda fartyg. Den första kategorin, "Relieved", indikerar de tio tyska chefer som under första året av stridsoperationer fråntogs sina befäl efter att ha misslyckats med att leva upp till förväntningarna. Några av dem nådde knappt över 10 000 ton i sänkta fartyg, några cirka 6 000 ton, några få sänkte eller skadade inget alls. Dessa tio av totalt 91 tyska ubåtschefer motsvarar alltså 10 procent. Nästa kategori, "KIA/POW", är de tyska chefer som dödades eller tillfångatogs under första året, totalt 30 personer. Staplarna visar att de överlag var betydligt mer framgångsrika. Sista kategorin, de som återstår (d.v.s. som varken fråntogs sina befäl eller dödades/tillfångatogs), innehåller ett antal mycket framgångsrika kaptener. Linjen med pilen från vänster visar genomsnittet för samtliga tre kategorier av tyska chefer. Det genomsnittliga tonnaget som varje tysk ubåtschef sänkte under första året av stridsoperationer var alltså 21,472 ton.

Om vi tittar på amerikanerna, totalt 132 personer som utfört minst en stridspatrull i Stilla Havet under december 1941-december 1942, ser vi genast en dramatisk skillnad. Inte mindre än 38 av 132 chefer fråntogs sina befäl under den aktuella tidsperioden, alltså 29 procent jämfört med tyskarnas 10 procent. Dessutom ser vi ett stort tomt gap som visar att mer än hälften av dessa misslyckades med att sänka något under sina patruller, även om några lyckades skada ett antal fartyg. Nästa kategori amerikaner är minst lika intressant, då den knappt är synlig i diagrammet. Det beror på att endast 3 av 132 amerikaner dödades eller tillfångatogs under tidsperioden, d.v.s en försvinnande liten siffra. Av de övriga 91 återstående amerikanerna var det ett mycket stort antal som inte sänkte något alls, jämför den stora luckan utan staplar i denna kategori med den betydligt mindre för tyskarnas motsvarighet. Av de som sänkte fartyg var det ingen som kom ens i närheten av de tyska ässens framgångar. De bästa 20 amerikanerna, t.ex., ligger som synes långt efter de 20 bästa tyskarna. Linjen från höger visar snittet för alla tre kategorierna av amerikaner, 11,587 ton i sänkt tonnage (detta är alltså korrigerat för skillnaden i felfrekvens bland torpeder och tändrör). Alltså knappt mer än hälften av vad tyskarna åstadkom. 

Vad kan detta bero på?

LEDARSKAPET PÅ OPERATIV NIVÅ
Jag menar att en viktig del av förklaringen ligger i skillnader i hur ledarskapet på operativ nivå, det vill säga länken mellan de strategiska besluten och ubåtscheferna, fungerade.  I det tyska fallet fanns det en enda chef på operativ nivå: Karl Dönitz, i egenskap av Befehlshaber der Unterseebote (BdU). Dönitz tillträdde sin position 1935 och kunde sedan efter eget huvud utforma utbildningen av sin personal, utveckla doktriner och i stort fastslå hur hans ubåtar skulle uppträda i en framtida konflikt. Dönitz, själv en veteran från första världskrigets ubåtskrigföring, var redan från början på det klara med att britterna skulle bli huvudfienden och att handelskrigföring skulle bli metoden. Hans underställda ubåtschefer fick en utbildning som var anpassad för detta, som betonade vikten av aggressivitet och anfall, även mot eskorterade konvojer. 

I det amerikanska fallet fanns tre chefer på motsvarande nivå, en för varje flotta (Stilla Havs-flottan, Atlantflottan och Asiatiska flottan). Dessa tre hade olika uppfattning om vad ubåtskrigföring innebar. En sak de hade gemensamt var att de betonade försiktighet och de risker som ubåtsjaktflygplan kunde innebära, utan att basera detta på någon reell analys av Japans faktiska förmåga inom detta område. I övrigt bedrev de tre operativa cheferna olika typer av utbildning. Det fanns ingen klar konsensus kring exakt vad ubåtarna förväntades göra i en konflikt. Under några år var planen att de skulle segla med slagflottan och understödja denna. När detta visade sig svårt att genomföra rent tekniskt p.g.a. ubåtarnas begränsade ythastighet ändrades rollen till självständig rekognoscering. En tredje falang förespråkade att ubåtar skulle vara små i storlek och användas endast för kustnära operationer. Det enda ingen verkar ha tagit på allvar var att ubåtar skulle kunna användas för krigföring mot handelssjöfart, inte ens efter att tyskarnas framgångar med denna metod blivit uppenbara under senare delen av 1941. 

När USA förklarade krig direkt efter angreppet mot Pearl Harbor beordrades samtliga ubåtar att inleda obegränsad ubåtskrigföring mot Japan. För hela det amerikanska ubåtsvapnet blev detta något av en chock, ingen hade på allvar förberett sig för detta. Ordern gick dock ut till samtliga enheter omedelbart. 

Efter några månader började en mönster skönjas: ett fåtal amerikanska chefer anpassade sig snabbt till den nya rollen, men majoriteten hade svårt med omställningen och framför allt svårt att veta hur de skulle förhålla sig till risker. Många valde att gå i uläge så fort de överhuvudtaget misstänkte att det skulle kunna finnas fientliga ubåtsjaktflygplan inom patrullräckvidd, även om inga sådana hade rapporterats. Vissa genomförde torpedanfall från orimligt långa avstånd eller från uläge med enbart sonar för måldata, vilket äventyrade träffsäkerheten. Detta gjordes även när målen gick helt oskyddade och även efter att amerikanerna upptäckt att japanska ubåtsjaktsförband var i princip oförmögna att skada dem. Resultatet blev hård kritik från högre chefer efter avslutade patruller, och många chefer fråntogs sina befäl. Trots detta visade det sig mycket svårt att få de amerikanska cheferna att ändra sina prioriteringar och ta större risker. På flera ubåtar uppstod konflikter mellan mer risktagande sekonder och deras försiktiga chefer, eller vice versa. Detta visar på hur två olika kulturer fanns i amerikanska ubåtsvapnet: en som förespråkade risktagande och en som förespråkade försiktighet. Detta gjorde det omöjligt för de amerikanska ubåtarna att uppträda på ett homogent sätt. 

Efter cirka ett och ett halvt år började läget förbättras. Flera högre chefer hade vid det laget insett att de försiktiga cheferna var ett reellt problem. Efter att man entydigt sänt signaler neråt i organisationen om att ett högre risktagande var nödvändigt började organisationen förändras. Ett antal tidigare försiktiga chefer återgick i tjänst och började med ett ändrat uppträdande uppnå resultat. Vid krigsslutet hade det amerikanska ubåtsvapnet genomgått en totalförändring och blivit en sammanhållen och mycket effektiv stridande organisation som till stor del svarade för det japanska krigsnederlaget.

Hur gick det för tyskarna då? Deras aggressiva stil var förvisso framgångsrik i termer av fartygssänkningar. Men de led också svåra förluster redan under första krigsåret. Inte mindre än en tredjedel av de erfarna ubåtscheferna som tjänstgjort i fredstid och verkligen lärt känna sina besättningar och ubåtar hade dödats eller tillfångatagits efter ett år. De ersattes av mindre erfarna chefer som inte sällan saknade förmågan att bedöma hur mycket stryk en ubåt kunde tåla, och därför var mer benägna att begå ödesdigra misstag, exempelvis genom att gå upp till ytan för tidigt, utsättas för direktverkande eld från eskortfartyg, och därmed tvingas överge fartyget. Den tyska kulturen av risktagande och aggressivitet var därmed inte långsiktigt hållbar i ett läge där inget avgörande kunde nås ändå p.g.a. det ringa antalet ubåtar som kunde sättas in vid varje givet tillfälle under första året. När tillräckligt många ubåtar väl fanns tillgängliga hade många erfarna chefer redan försvunnit. 

LÄRDOMAR
Att upprätthålla en konsekvent linje när man ställs inför en ny situation kan ha både fördelar och nackdelar. För tyskarnas del var en strategisk nackdel att en från Hitlers sida oönskad eskalation inleddes i förtid p.g.a. skjutglada ubåtschefer som sänkte såväl passagerarfartyget Athenia som flera prestigefyllda brittiska örlogsfartyg (något Hitler ville undvika just då eftersom han ville att britterna skulle förhålla sig passiva medan Tyskland var upptaget med Polen och förberedelserna för fälttåget i väster). En annan viktig strategisk nackdel var att ubåtsvapnets kompetenspool urlakades genom förluster i ett skede när inget avgörande kunde uppnås i vilket fall som helst. Det fanns dock naturligtvis även fördelar. Tyskarna var mycket effektiva i sin taktiska roll från första dagen av kriget. Det sänkta tonnaget var på inget sätt trivialt och tvingade britterna att avsätta betydande resurser för eskorter av konvojer.

För amerikansk del var den uppenbara nackdelen att man inte lyckades tillfoga det japanska imperiet några betydande förluster under ett helt år. Fördelen var att man bevarade såväl personal som materiel tills organisationen hade anpassat sig och kunde kraftsamla. Under tiden prioriterade japanerna inte att utveckla sin ubåtsjaktsförmåga och när de väl insett sitt misstag hade amerikanerna redan slagit till med full kraft och Japan befann sig på defensiven. 

Den viktigaste lärdomen är att alla organisationer har en inneboende tröghet. Att över en natt försöka få personalen att inordna sig i en ny roll är inte bara svårt utan näst intill omöjligt. Vissa har argumenterat att det handlar om utbildning, men jag menar att detta bara är delvis rätt. Utbildning kan inte bara ses i form av kunskaper utan också i hur det tillsammans med övningar utvecklar en viss typ av kultur (aggressiv, försiktig, etc) som lever vidare även när helt nya instruktioner gått ut. Alla amerikaner hade tillräckliga kunskaper för att genomföra torpedanfall. Efter några månader visste även alla att Japans ubåtsjaktsförband bara utgjorde ett marginellt hot. Trots detta kunde många inte omsätta dessa kunskaper till ett nytt uppträdande. Det som i slutändan krävdes var en omställning av den tidigare fragmenterade kulturen i organisationen, vilket till sist förvandlade en relativt tandlös organisation till ett av de mest effektiva strategiska vapnen i historien.