torsdag 27 november 2014

Tigerbataljonerna på östfronten

Introduktion

Den tyska Tiger-stridsvagnen torde vara ett av historiens mest välkända stridsfordon. Vad som är mindre välkänt är att under andra världskriget sattes inte mer än totalt fjorton bataljoner upp (samt ett antal mindre ad-hoc enheter). Tio av dessa bataljoner var självständiga enheter, som avsågs vara en resurs på operativ nivå (s.k. Heerestruppen). Detta upplägg innebar att de skickades runt till olika frontavsnitt där deras kompetens efterfrågades, och sedan tillfälligt underställdes lokala chefer tills dess att uppgiften var löst eller de av annan anledning flyttades igen. Av de återstående fyra bataljonerna ingick en som en permanent del av elitdivisionen Grossdeutschland, medan de resterande tre tillhörde Waffen-SS.

Jag har genomfört en fallstudie av Tigerbataljonerna utifrån mitt teoretiska ramverk, som beskrivits i tidigare inlägg, och kommer i detta inlägg att argumentera för att:

1. De självständiga bataljonerna hade en unik subkultur, som till stor del baserades på tankegods ärvt från Guderian, samt den doktrin han utformade, som fastslogs i två manualer utgivna i maj 1943

2. De självständiga bataljonerna anammade doktrinen helhjärtat, och utövade olika former av motstånd mot lokala chefer som försökte beordra dem att agera på sätt som stred mot doktrinen

3. Detta fick till följd att de självständiga bataljonerna i större utsträckning än de övriga Tiger-enheterna lyckades undvika förluster i samband med sekundära operationer, vilket medförde att de dels kunde kraftsamla inför uppgifter av större strategisk eller operativ vikt; och dels att de kunde slå ut fler fientliga stridsvagnar för varje egen förlust, genom att i högre grad än de andra Tigerförbanden välja bort att uppträda i situationer som var ofördelaktiga för Tigervagnen

4. De självständiga bataljonerna lyckades, genom en kombination av deras undvikande av onödiga förluster och deras avgörande bidrag till strategiskt och operativt viktiga operationer, uppnå en synergieffekt i form av en upprätthållen och stärkt mytbildning kring Tigern som ett näst intill oövervinnerligt vapen. Detta medförde att Tigerbataljonerna genom sin blotta närvaro kunde ha en avgörande inverkan på stridsmoralen bland de infanteriförband de samverkade med; samt att de i viss mån, återigen genom sin blotta närvaro, kunde avskräcka fientliga angrepp

Jag menar att subkulturen hos de självständiga Tigerbataljonerna var helt avgörande dels för att mytbildningen skulle upprätthållas, och dels för att dessa bataljoner lyckades uppnå de resultat de gjorde. Nedan kommer jag att anföra både kvantitativa och kvalitativa data för att styrka min tes.

Bakgrund

Jag blev tidigt särskilt intresserad av de 10 självständiga armébataljonerna, som var skapade specifikt för att fungera som organisatorisk ram för Tiger-vagnarna. Tanken var att de självständiga bataljonerna skulle vara en resurs på operativ nivå (Heerestruppen), och kunna skickas till de delar av fronten där de behövdes mest, antingen för att slå tillbaka fientliga angrepp eller för att bryta igenom fientliga försvarsställningar. Det sistnämnda i synnerhet var en krävande uppgift. Den kanske främste av de tyska pansarpionjärerna, Heinz Guderian, skrev redan 1937 i sin banbrytande Achtung-Panzer! om hur genombrytningar av fientliga försvarsställningar var den kanske svåraste typen av operation som ett pansarförband kunde ställas inför. När boken skrevs tänkte sig Guderian att sådana uppgifter skulle kunna lösas av medeltunga stridsvagnar, medan de tunga vagnarna skulle användas för att storma befästningar eller andra permanenta ställningar.

När Tigern introducerades 1942 hade detta dock ändrats, och tunga stridsvagnar hade nu fått ta över rollen som genombrottsvapen. Ett tydligt tecken på detta är Tigerns ursprungliga beteckning Durchbruchswagen, d.v.s. genombrottsvagn. De första vagnarna, tillhörande 1. kompaniet ur 502. bataljonen, sattes, något förhastat, in i striderna runt Leningrad. Den totalt olämpliga terrängen medförde att vagnarna inte kunde användas fullt ut, utan istället föll offer för välförberedda bakhåll. Tigerns elddop blev således ett fiasko. Överraskningsmomentet var borta, och två Tigrar föll dessutom i Sovjets händer, där de blev grundligt studerade.

Under resten av 1942 och början av 1943 växte Tigerbataljonerna fram. När de första tre bataljonerna sattes in i strider fanns det dock inte mycket till vägledning rörande deras taktik, utöver den befintliga doktrinen rörande genombrottsoperationer. 501., 502. och 503. bataljonen fick därmed experimentera en del och rapportera tillbaka till arméns generalstab. Under den experimentella fasen testades bland annat olika kombinationer av Pz.Kpfw.III och Tigrar på kompaninivå, samt huruvida Tigerbataljonerna skulle vara permanent underställda specifika divisioner.  I slutändan var det Guderian som i egenskap av Generalinspekteur der Panzertruppen fällde avgörandet. Han fastslog att Tigerkompanierna skulle renodlas genom att fasa ut Pz.Kpfw.III-vagnarna i bataljonerna helt och hållet. Dessutom fastslogs att de tio självständiga bataljonerna skulle förbli självständiga Heerestruppen. De nya riktlinjerna befästes genom två manualer som publicerades i maj 1943, Merkblatt 47a/29 och  Merkblatt 47a/30. Den förstnämnda beskrev Tigerkompaniet, den sistnämnda avhandlade Tigerbataljonen. Manualerna underströk att Tigern var pansarvapnets mest kraftfulla resurs, och att den skulle sättas in för att tvinga fram avgörande resultat, genom att bryta igenom försvarsställningar och nedkämpa tungt fientligt pansar. Tigrarna var en särskild värdefull tillgång, och följaktligen var det strängt förbjudet att tilldela dem uppgifter som kunde lösas av lättare pansar eller stormkanoner. Dessutom var det likaledes förbjudet att "slösa" Tigrarna på sekundära uppgifter eller genom att sätta in dem för tidigt.

Tigerbataljonerna bemannades av frivilliga, särskilt utvalda för sin lämplighet, och utvecklade snabbt en subkultur som betonade deras unika status som Heerestruppen och Tiger-män ("Tiger-Mann" var benämningen på en besättningsman i en Tiger-vagn). Inom bataljonerna var chefer på alla nivåer väl bekanta med den doktrin som beskrevs i manualerna från maj 1943, och de hänvisar ofta till delar av den i krigsdagböckerna och i olika memoarer. Det kan vidaer antas att många också kände till den första misslyckade insatsen under hösten 1942 av 1. kompaniet ur 502. bataljonen, då Tigervagnar sattes in i helt olämplig terräng i en sekundär operation, och följaktligen led förluster. Två vagnar erövrades dessutom av sovjetiska soldater. Det torde varit välkänt i bataljonerna att detta var ett resultat av olämpligt uppträdande orsakat av inkompetent ledning på nivåerna ovanför bataljonen. Jag har dock inte hittat några direkta belägg för detta i mina källor. De starka tendenserna att omedelbart reagera mot liknande situationer under 1943 och 1944 stärker dock misstankarna om att så var fallet.

Under augusti 1943 kom dessutom den unika manualen för Tigervagnen ut, med titeln Tigerfibel. Snarare än den traditionella utformningen av en manual hade Tigerfibel en slags narrativ ram, där varje besättningsman representerades av en tecknad figur med ett humoristiskt namn, medan Tigern representerades av en attraktiv kvinnofigur, som inte sällan är naken i illustrationerna. De viktiga avsnitten hade dessutom rimmande motton tryckta i hörnen, för att fungera som minneshjälp. I ett av dessa förekom Guderian, som också godkänt manualen, lagom vördsamt omnämnd med meningen "Selbst General Guderian fährt manchmal auf der Eisenbahn", för att betona att denna form av transport inte var ovärdig en Tiger-Mann. Manualens unika utformning underströk ytterligare hur unik Tigern och dess besättningar var i termer av status, samt underströk relationen mellan Guderian och bataljonerna.

Tigerns tekniska karakteristika

Pz.Kpfw.VI Tiger var en imponerande maskin när den började komma ut på förband i slutet av 1942, särskilt med tanke på bepansringen och beväpningen. Detta intryck bestod även efter att vagnarna deltagit i strider. Under 1944 började dock fiendens vapensystem komma ikapp, och bl.a. Guderian betonade att Tigerförbanden måste sluta uppträda som om deras vagnar var osårbara, och istället anamma samma taktik som de ordinarie pansarförbanden använt under flera år.

Ett större problem, som var uppenbart redan från början, var att den tunga bepansringen och beväpningen innebar en rejält tilltagen vikt, som motorn och drivlinan inte riktigt var i stånd att hantera. Följden av detta blev att en Tiger alltid behövde framföras med försiktighet och fingertoppskänsla. Trots det drogs vagnarna med allvarliga problem med drivlinan, som fordrade betydligt mer underhåll än de flesta andra stridsvagnstyperna, och som var mer känslig för olämplig terräng och brister i handhavandet. En bataljonchef betonade t.ex. att endast äldre och erfarna stridsvagnsförare borde utbildas till förare på Tigervagnar, eftersom rollen var så krävande. Även underhållet på en Tiger var krävande, såväl i arbetstid och skicklighetskrav som gällande specialiserad utrustning. Av denna anledning hade varje Tigerbataljon ett specialiserat verkstadskompani (Werkstatt-Kompanie). Utan detta kompani blev underhållet snabbt problematiskt, vilket exempelvis drabbade 501. bataljonen i Tunisien 1943. Detta resulterade ofta i att vagnarna blev stillastående under vissa perioder. Den exceptionellt höga bränsleförbrukningen i kombination med det kraftiga slitage som alla former av landsvägsmarsch innebar medförde dessutom att Tigrarnas möjligheter att operera längre sträckor från järnvägen var begränsade.

De självständiga bataljonernas subkultur

1. Undvikande av förluster i samband med sekundära operationer
De självständiga Tigerbataljonerna respekterade i betydligt större utsträckning än de tre Waffen-SS-enheterna och division Grossdeutschlands egna Tigerbataljon den fastslagna doktrinen så som den beskrivits i manualerna från maj 1943. Ett exempel på detta är deras ansträngningar för att undvika onödiga förluster i samband med sekundära operationer, medan de inte skydde förluster i samband med viktiga insatser som passade deras status som Heerestruppen. Begrunda de följande två diagrammen:




Diagrammen visar något jag kallar "förluster som ett resultat av taktiska beslut på bataljonens nivåer", på östfronten 1944. Med detta menar jag förluster som ett resultat av strid, vagnar som fastnat i terrängen, och vagnar som behövt sprängas av egna besättningar för att de inte kunnat bärgas undan fienden. Det jag tagit bort är förluster som ett resultat av logistikproblem, vagnar som skjutits sönder av flygplan, och vagnar som förlorats när verkstäder bakom fronten blivit erövrade av fienden.

Det första diagrammet visar när förlusterna infaller för de 10 självständiga armébataljonerna. Notera hur de sammanfaller med större operationer, vilket jag menar indikerar att Tigrarna förlorats i samband med viktiga insatser. Jämför med det andra diagrammet, som visar division Grossdeutschland samt tre av Tigerkompanierna inom Waffen-SS. Dessa fyra enheters tyngsta förluster inträffar på andra datum, i samband med mer sekundära operationer (med undantag för de förluster Grossdeutschland tog under augusti 1944). Detta skulle kunna tillskrivas de självständiga armébataljonernas status, som rent hypotetiskt skulle kunna inneburit att de "sparades" till viktigare operationer. Så var dock inte riktigt fallet. I krigsdagböcker, rapporter och memoarer blir det uppenbart att de självständiga bataljonerna flera gånger underställdes chefer som saknade förståelse för hur Tigrarna skulle sättas in, eller ens grundläggande kunskap om pansarstrid.

När Tigerbataljonerna fick ordrar som gick stick i stäv med doktrinen så som den beskrivits i manualerna protesterade de dock ljudligt. I vissa fall vägrade bataljoncheferna att lyda, vilket åtminstone i ett fall resulterade i att chefen ifråga fråntogs sitt befäl. Detta inträffade den 12 augusti 1943, då chefen för 502. bataljonen tyckte att uppgiften han fått var "nonsens". I flera andra fall lyckades dock Tigercheferna helt enkelt tolka sina uppgifter på sådant sätt så att de kunde undvika att riskera sina Tigrar i onödan. I februari 1943 inträffade en sådan incident, när 502. bataljonen fick en order som skulle inneburit att Tiger-vagnarna tvingats uppträda i olämplig terräng. Bataljonen skickade då sitt lätta kompani (bestående av Pz.Kpfw. III-vagnar, detta var före doktrinen fastslog att bataljonerna skulle bestå av enbart Tigrar) istället för Tigrar för att lösa bataljonens uppgift. Rapporten för den aktuella tidsperioden konstaterar lakoniskt, eftersom terrängen var olämplig att, "Employment of the Pz.Kpfw. VI was therefore declined" (en. översättning av Jentz 1997). Det välkända "pansaresset" Oberleutnant Otto Carius (chef för 2. komp, 502. bataljonen) figurerar själv i två exempel; i det första beordrades han att genomföra ett anfall i samverkan med ett infanteriförband utan att först ha fått tid att själv reka färdvägarna och broarna. Carius protesterade, och när generalen som givit ordern påtalade att vägarna och broarna redan rekats av stormkanonpersonal invände Carius att han inte litade på dem. Generalen lyssnade dock inte på detta, utan höll fast vid sin order. Carius sökte då upp chefen för infanteriet och bestämde i samråd med denne att anfallet borde skjutas upp två timmar. De agerade sedan helt sonika i enlighet med detta. När generalen dök upp och blev varse vad som hänt accepterade han dock detta.

I det andra exemplet med Otto Carius fick han en order om att anfalla en utbuktningen i fronten, helt enkelt för att den såg osnygg ut på kartan. Carius rekade terrängen, diskuterade med chefen för det infanteri som han skulle samverka med, och kom fram till att det var fullständigt vansinne, då det fanns goda skäl för att frontavsnittet såg ut som den gjorde. Att försöka eliminera utbuktningen skulle leda till onödiga förluster och att man blev tvungen att hålla en område som var betydligt svårare att försvara. Chefen för infanteriet, en överste, instämde med Carius, men vågade inte själv protestera inför generalen. Carius, som var löjtnant, tog då på sig att söka upp generalen och framföra sina invändningar. Denna general var dock tillräckligt lyhörd för att lyssna på detta och beordrade att anfallet skulle ställas in. Detta exempel visar att inte alla chefer inom tyska armén var lika bekväma med att ifrågasätta överordnade som cheferna inom Tigerbataljonerna. Deras relativt höga status som ett elitförband inom pansartrupperna bidrog med all säkerhet till deras självsäkra attityd.

När det inte gick att omtolka uppgiften var Tigercheferna inte främmande för att komma med motförslag. Ett exempel på detta hittar vi i augusti 1943, då 503. bataljonen beordrades att avdela tre Tigervagnar för att de helt enkelt skulle köra längs med en cirka 12 km lång sträcka av fronten, för att stärka stridsmoralen hos de egna infanteristerna. I enlighet med doktrinen vägrade bataljonchefen splittra upp sina Tigrar i så små enheter, och skickade istället hela 2. kompaniet med sex vagnar. När kompanichefen anlände protesterade han mot den tilldelade uppgiften och föreslog istället att Tigrarna skulle användas för begränsade offensiva uppgifter på särskilt viktiga delar av frontavsnittet, återigen en tolkning av den ursprungliga doktrinen som betonade offensiva operationer på platser där avgöranden kunde uppnås. Divisionen som gett den ursprungliga uppgiften accepterade detta.

2. Uppträdande i strid och bidrag till viktiga operationer
De självständiga bataljonerna var inte bara bättre på att undvika förluster i samband med sekundära operationer, de var också mer effektiva när det gällde att slå ut fientligt pansar. I följande diagram kan vi jämföra kvoten mellan egna stridsförluster och andelen utslagna fientliga stridsvagnar:


Toppnoteringen innehas av 505. bataljonen, som lyckades slå ut 19,1 fientliga stridsvagnar för varje egen vagn förlorad i strid. Notera att fem av de tio självständiga bataljonerna hade markant bättre resultat än Grossdeutschlands Tigerbataljon och två av bataljonerna i Waffen-SS. Jag har inte tagit med den tredje bataljonen inom Waffen-SS eftersom dess resultat är så avvikande, omfattar en väldigt kort tidsperiod (vilket gör validiteten problematisk) och av min källa inte anses tillförlitligt. De fem självständiga bataljoner som fick sämre resultat kan i flera fall förklaras av att de opererade under helt olämpliga omständigheter i Italien (504., 508.), eller att de sattes upp senare under kriget, när det var betydligt svårare att nedkämpa fiender (510.). Ingen av dessa förklaringar är tillämpliga på de tre icke-självständiga enheterna i diagrammet, då de sattes upp under 1943. En av dem, tunga SS-pansarbataljonen 101, tjänstgjorde visserligen i Italien, men endast under drygt två och en halv månad (augusti-oktober 1943). Jämför detta med 504. bataljonen, som stred först på Sicilien juli-augusti 1943 och sedan på italienska fastlandet juni 1944-maj 1945. 508. bataljonen tillbringade också en längre tid i Italien: från februari 1944 till februari 1945.

Utöver detta bidrog även de självständiga bataljonerna till flera viktiga operationer där lyckades slå tillbaka fientliga angrepp eller bryta igenom fientliga ställningar, trots höga egna förluster. Under dessa operationer axlade de dessutom inte sällan ett stort ansvar genom att få igång infanteri som fastnat och vägrade framrycka vidare. Två operationer som förtjänar att nämnas särskilt är 505. bataljonens genombrott under Operation Zitadelle (slaget vid Kursk sommaren 1943), då bataljonen avancerade längre och snabbare än självaste Walther Model kunnat förutspå. I krigsdagboken beklagar sig chefen bittert över att det förband som skulle följa upp genombrottet inte var tillgängligt förrän dagen efter, då han själv gjorde bedömningen att en del av den sovjetiska fronten annars kunde bringats till kollaps. En annan högprofilerad operation var undsättningen av de inringade tyska trupperna vid Tjerkassy/Korsun i januari-februari 1944. 503. bataljonen, som då ingick i det tillfälligt upprättade tunga pansarregementet Bäke (döpt efter chefen, Franz Bäke). Under ett avgörande skede i striden fick bataljonen i uppgift att inta en höjd för att hindra de sovjetiska trupperna från att använda den för att massakrera de tyskar som i oordning flydde ut genom den tillfälliga öppning som uppstått som en följd av pansarregementets insats. 503. bataljonen, som då endast hade sju av tidigare 45 stridsberedda Tigrar tillgängliga, anföll beslutsamt, intog höjden, och höll den så länge som krävdes. Franz Bäke tilldelades senare diamanterna till eklöven till sitt Riddarkors för denna operation, då 30.000 av de 56.000 inringade tyskarna lyckades fly innan den sovjetiska fällan slog igen.

3. Effekten på egna förbands stridsmoral och som avskräckande faktor
I krigsdagböckerna finns otaliga exempel på hur egna infanteriförband kastat sig i skydd och sedan vägrar att lämna sin värn, fram tills dess att Tigrar dyker upp. Efter detta följer de Tigrarna framåt, om än ofta i täta klungor bakom vagnarna, där de inte var till särskilt mycket nytta för Tigerbesättningarna. Personalen i vagnarna var dock väl medvetna om hur stor tilltro infanteriet hade till dem, och undvek därför ibland att dra sig tillbaka, även när det var fullt motiverat att göra så, eftersom infanteriet då hade lämnat sina ställningar och följt Tigrarna bakåt. Bataljon- och kompanicheferna skriver ofta i såväl krigsdagböckerna som i memoarer även om hur de lyckats inspirera det egna infanteriet till att uppträda med mer entusiasm, så länge de var säkra på att de hade Tigrarna med sig. Inom bataljonerna var man måna om att samverka med infantericheferna, något t.ex. Otto Carius talar sig varm för. 

I ett exempel på hur de kunde ha motsatt effekt på fienden nämner en av cheferna för 502. bataljonen, major Hans-Joachim Schwaner, i en rapport att Tigrar, även när de uppträder enskilt, kan avskräcka sovjetiska anfall. Han konstaterar att när Tigrar påträffas avbryter fienden sina anfall, och upprepar dem endast med renodlade infanterienheter, och då i terräng som är svårtillgänglig för Tigrarna. Detta är något som även Otto Carius noterade.

Tigerförbandens framgångar så som de beskrivits ovan bidrog till att upprätthålla den myt kring Tigern som propagandaminister Göbbels framfört redan när vagnarna var helt nya. Jag menar att, eftersom de självständiga bataljonerna kom i kontakt med så många olika egna förband, såväl pansar- som infanterienheter, hade de alltid många ögon på sig. Om de tagit stora förluster i samband med sekundära operationer hade de egna styrkornas förtroende för Tigervagnarna sannolikt fått omprövas, vilket kunde lett till en något mer nyanserad syn på vagnen. Att så inte skedde var ett utfall av den subkultur som gjorde att bataljonerna kunde maximera användningen av sina Tigrar. 

Sammanfattning

Tigervagnen var en kraftfull plattform med god bepansring och rejäl beväpning. Samtidigt var den behäftad med allvarliga problem med motorn och drivlinan, som lätt kunde göra att en vagn blev stående. När så var fallet var det inte enkelt att bärga vagnen på grund av dess höga vikt. Detta ledde till att ett stort antal vagnar behövde sprängas av de egna besättningarna för att undvika att de föll i fiendens händer. De självständiga bataljonerna lyckades, genom sin unika subkultur, undvika att i större utsträckning än nödvändigt försätta sig i situationer som lätt kunde resultera i ett sådant utfall. Som vi sett ovan (det finns betydligt fler exempel än de jag angett) fanns det gott om lokala chefer som gärna skickat Tigrarna att lösa uppgifter som varken var viktiga eller som de var lämpade för. Genom att undvika förluster upprätthöll de inte enbart de egna styrkorna övertro till dem, de stärkte också fiendens fasa för dem. Dessutom minimerade de förbrukningen av strategiskt viktiga råvaror, av vilka det krävdes ansenliga mängder för att producera en ny Tiger, samt frigjorde kvalificerad arbetskraft som annars hade behövts. Däremot var de också väl medvetna om att deras upphöjda status också krävde att de kunde ge avgörande bidrag till viktiga operationer, och att nedkämpandet av fientligt pansar var deras huvudsakliga uppgift. När de identifierade en strategiskt eller operativt viktig insats kämpade de beslutsamt för att lösa sin uppgift, utan hänsyn till förluster. Sammantaget medförde detta att mytbildningen kring Tigern som oövervinnerlig inte i första hand var en konsekvens av vagnens tekniska utformning, utan den mentalitet som genomsyrade dess besättningar. Framgång i krig beror sällan på tekniska landvinningar allena, utan snarare på hur personalen lyckas utnyttja dessa under mycket krävande omständigheter.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar